Intervju i söndagens Sydsvenskan:

– Jag ville att det skulle handla om en kvinna, för jag är så trött på att allting ska handla om pojkar och män, säger Raquel Lozano, en av [Bekeles] två manusförfattare.

En annan sak som var viktig för henne var att huvudpersonen inte skulle vara en flykting. Bekele flyr inte något krig, och det är inte heller enbart av kärlek som hon flyttar, utan också för att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa astmamedicin till sin sjuka mamma.

 

– Jag tror att folk i serievärlden har sett problemet, och har velat göra något åt det. Men de har inte kunnat eftersom de inte har haft rätt kontakter, säger Mattias Elftorp.

Själv började han fråga runt bland sina bekanta, som frågade sina bekanta – och då hittade han helt plötsligt serietecknare med annan bakgrund och andra erfarenheter. Som Emre Özdamarlar, en före detta ingenjör som kom till Sverige från Turkiet 2005, och står för bilderna i ”Bekele”.

 

[Jag & min Pappa & Zlatan] skildrar svenska lärares missriktade välvilja och polisers välriktade våld gentemot flyktingar.

I efterordet skriver Mattias Elftorp om reaktionerna från vänner: hur kan du skriva om det här när du inte själv har varit med om det? Vilket knyter an till en fråga som just nu diskuteras flitigt i kulturdebatten.

– Överlag tycker jag att om man inte fick skriva om någonting man inte själv har upplevt så skulle vi inte ha någon fiktion över huvudtaget, säger han.

 

Båda två tycker att det pratas alldeles för lite om migration i den svenska debatten.

– Det är till exempel väldigt få människor som vet att det här med massdeportationer existerar. Det blir en notis i tidningen liksom. Man borde försöka göra problemen mer folkliga, säger Raquel Lozano.

– Ja, men utan att det blir vardagsmat som folk inte bryr sig om, säger Mattias Elftorp.

 

Av någon anledning nämns inte Amanda Casanellas som en av projektledarna och grundarna av Tusen Serier. Läs mer om projektet på www.tusenserier.org