För 15-20 år sedan var de som gjorde serier i Sverige generellt vita män (visserligen bestod gruppen som kunde leva på sina egna serier bara av en handfull människor, men ändå). Sedan dess har mycket förändrats. Den mest tydliga utvecklingen är att det har kommit fram en stor mängd kvinnliga serieskapare som fått mycket uppmärksamhet, främst under de senaste ca 10 åren. Vita kvinnor med svensk bakgrund.
Historierna har gått från att främst ha varit introverta självbiografiska serier till att det nu också finns feministiska serier och till och med en och annan science fiction- eller fantasyserie. Det börjar blandas upp lite på senare tid, men fortfarande har de flesta sina influenser främst från ”svensk” kultur och svenska serier. Väldigt få har gått utanför landets gränser för att finna inspiration och ännu färre har haft egen erfarenhet av annan kultur än den ”svenska” (ja, vi vet att det inte är helt lätt att definiera vad som är just svensk kultur, men vi tror att du ändå får upp en bild av vad vi menar).
Mangavågen som kom för några år sedan är ett undantag som har öppnat upp för asiatiska serier och kunnat tilltala en bredare publik, men trots att det finns ett stort intresse har förlagen idag lagt ner det mesta av utgivningen. Antagligen kommer vi snart att få se en våg av nya tecknare som inspirerats av Mangan, men frågan är om förlagen kommer att plocka upp den potentialen. Och hursomhelst finns det en hel värld utanför Sverige som inte är begränsad till Japan men som ingen verkar bry sig om. Inte minst när det gäller vad som får uppmärksamhet i media.
Naturligtvis finns det undantag till dessa generaliseringar, men om man tittar på de mer framträdande strömningarna och vad som lyfts fram medialt och i utgivningen hos de mer etablerade förlagen kan man konstatera hur det ser ut. Till stor del antagligen för att seriebranschen ser ut som många andra delar när det kommer till att arbeta med kultur. Att bli utgiven handlar mycket om att känna rätt personer, och i stort sett alla svenska förläggare är just ”svenskar” som verkar umgås i mer eller mindre uteslutande ”svenska” kretsar. Vi lever trots allt i ett land där få vågar (eller vill?) bryta sin segregation. Kanske är det svårt att se hur det skulle gå till med tanke på hur våra städer är planerade, hur vår arbetsmarknad fungerar, osv.
Visst har det funnits och finns fortfarande importerade serier från andra länder (främst USA) och visst finns det en och annan tecknare som jobbar med någon av Egmonts franchise-titlar, men då handlar det inte så mycket om ett eget uttryck som att passa in i en färdig mall. Att berätta historier om sitt eget liv, eller fiktion som kommer ur egna upplevelser av verkligheten är någonting annat och det är de historierna vi vill lyfta fram med Tusen Serier.
Till saken hör att det finns starka tendenser inom svensk media att endast täcka det som de tror att folk (=en föreställd ”svensk” (medelklass-)publik) vill ha. Därför är det inte intressant för dem att skriva om serier från tex Balkan, Latinamerika eller mellanöstern, såvida de inte görs av någon som bor i Sverige. De tecknare som kommer från dessa områden har inte haft någon direkt ingång i den svenska seriekulturen och har därför inte blivit publicerade och därför inte synts. Därför har heller inte läsare som är intresserade av serier därifrån haft tillgång till dem om de inte haft ett specialintresse och själva ansträngt sig för att leta upp dem.
Kombinera det med Jantelagen som säger att du inte får sticka ut för mycket (tex genom att ha ”konstiga” intressen, dvs allt som går utöver Kalle Anka, Radio Rix och filmer från USA – för att återigen grovt generalisera) och du har en katastrofal likriktning. Denna kulturella inavel utestänger många som, om de fått komma fram lite mer, hade haft massor att säga. Den gör också att vi blir begränsade i vilka perspektiv vi kan se saker ur. En begränsning som vi också hoppas kunna åtgärda genom Tusen Serier.
Vi ska heller inte glömma de större perspektiven än de rent kulturella/serierelaterade: som godtyckliga asylprövningar, alltmer stängda (svenska och europeiska) gränser och fenomen som förvar (fängelseliknande institutioner för folk som ska deporteras), rasprofileringsprojekt som REVA (och dess hetsjakt på papperslösa) och en utspridd diskriminering (medveten eller ej) och ett växande prekariat (den klass som lever med osäkra anställningar eller helt utan) som ofta sammanfaller med avsaknad av medborgarskap. Allt detta sammantaget visar att det är dags för förändring om vi inte vill ha ett samhälle som är totalt uppdelat i fattiga och rika, svenskar och icke-svenskar, och Tusen Serier hoppas vi kunna vara ett litet steg i rätt riktning.