En del av dem som identifieras som svenskar verkar ta illa upp över att TUSEN SERIER inte vänder sig till dem. Det är såklart synd, men det är inte någonting vi kan rätta oss efter. Vi ser en annan verklighet än de gör. En där den framtid man har att se fram emot ofta består av antingen ett skitjobb eller inget alls. En där kreativa uttrycksformer inte får plats i skolans nedskurna undervisningsplan. Där man efter ett tag vänjer sig vid att folk inte lyssnar på vad man har att säga. Där man har helt andra problem än att hänga upp sig på projektformuleringar som inte tilltalar alla i det vita majoritetssamhället.
Hur man blir bemött av svenska myndigheter, arbetsköpare, poliser eller ibland till och med förbipasserande vuxna vita människor beror ofta på hur man ser ut, vad man heter och hur man pratar. Vissa accepteras som svenskar efter ett par år, andra efter några generationer om ens det. Och när man betraktas som ”svensk” blir man behandlad med en respekt som en del av befolkningen kan ta för given, men inte alla. Som om svensk var det finaste man kunde bli. Och om man inte ser det så finns det folk som blir provocerade.
Vi försöker komma ifrån den grejen. Vi vill inte att alla landets invånare ska tala med en (vit) röst. Vi vill inte att de enda serierna som ges ut är de som de stora förlagen tror ska sälja, eller de som den kulturellt pålästa medelklassen känner sig hemma med. Och vi vill inte att någon ska dra sig för att berätta sina historier om de inte passar in i den mallen.
Oavsett var du kommer ifrån…